All posts tagged: äventyr

När vi hikade vilse i Alaska.

24e juni, 2018. Eureka Roadhouse, Alaska. Vi äter pannkakor och det regnar. Eureka Roadhouse. Vi vaknar i  Eureka Roadhouse på Eureka lodge. Vad är vad kan man undra. Men här bor vi i alla fall. Sista dagarna i Alaska börjar nu och ett gäng slitna svenska själar äter amerikanska pannkakor och det regnar ute. Men med fomo i Lena-kroppen får vi ju inte missa något så vi trotsar det föränderliga vädret och ger oss ut, ut bland barriga svarta träd och trygga Alaskabor. Amerikanska pannkakor i går inte av för hackor, särskilt inte i Alaska. De smakar vanilj-gummi, ungefär.  De svarta barr-spröt-träden. Svarta barrträd jag inte riktigt minns vad de heter. Jag tror faktiskt de bara kallas sprouts. Eureka Summit. Vi har spanat in Eureka summit på kartan och där stannar vi och fotar. Jag tror ingen av oss minns Eureka summit för här var det plant. Funderar fortfarande på varför den heter summit? Här är massa av svarta barriga träd som ser ut som de brunnit, men den trädsorten är visst vanlig här. ”Hej …

Rödbetspasta och amerikansk brännboll under en midsommarkväll i McCarthy. Alaska.

22a juni, midsommarafton i McCarthy Alaska Efter sett oss mätta på Kennicott och vandrat oss trötta när vi finurligt letat blommor i Amerikas största nationalpark åker vi hem till vårt McCarthy till middag. Redan innan har vi listat ut att de har en restaurang som tidigare varit rekommenderad i guide Michelin, något jag efter att ha ätit kan känna mig tveksam till om det stämmer, men målet är således restaurangen. Vi har också hört att det vankas softboll-match, den amerikanska versionen av brännboll, ännu en av dessa kontraster med resan. Här är invånarna lite annorlunda sägs det. Kanske är det Edge of Alaskas förtjänst, eller kanske är det faktiskt så. McCarthy. Den lilla byn McCarthy är ett unikum. Här är invånarna lite annorlunda sägs det. Kanske är det tv- serien Edge of Alaskas förtjänst (<- går att se under denna länk), eller kanske är det faktiskt så. Innan vi åker till Alaska pratar vi en del om Alaskaborna och Jeanette har läst varningar om att hit flyr de amerikaner som är lite annorlunda och de har minsann vapen i …

Jag vågade inte plocka blommor för vi var mitt i Amerikas största nationalpark. Vandra i Wrangell – St Elias, Alaska.

Vad gjorde du på midsommar? Jeanette – Äh, var i en övergiven gruvby i Alaska, jag vågade inte plocka blommor för vi var mitt i Amerikas största nationalpark. Sofia skrattar. Det var längesedan nu, då jag firade en klassisk midsommar. Jag minns faktiskt knappt när det var men de senaste två åren har jag bara varit på resande fot, för två år sedan i Civezza och nu senast i Alaska. Midsommar är på sätt och vis en klassisk parhelg, så det är kanske inte så konstigt att helgen tappat betydelse för mig och att det snarare blivit fokus på en till gratis semesterdag och det finurliga i att lägga sin semester i anslutning till midsommar. Så så blir det kanske även i år. Sofia. Jeanette photo-style. En midsommarvandring i Alaska. Vandra vid McCarthy i Wrangell St Elias nationalpark. Alaska. Att vara ute i naturen lockar. Att vandra, det är något jag vill göra i varje hörn av världen! Jag vill kunna skriva på bloggen, den dag jag bestämmer mig för att sluta skriva, om ”I …

På jakt efter rikedom i en övergiven koppargruva. Kennicott Alaska

22 juni Midsommarafton i Kennicott – Alaska Små röda stugor likt hemma i Småland, röda kinder från värmande sol och branta backar och små röda skyddshättor på fyra kvinnor ute i den amerikanska vildmarken. Vi har kommit till Kennicott gruvby i St Elias National park. Frukost för en äventyrare, Sofia, på McCarthy Lodge Bistro. Texter om Alaska Det har snart gått ett år sedan jag var i Alaska tillsammans med Sofia, Lena och Jeanette och jag tänkte därför att det är dags att ta upp inläggen härifrån! Det finns så mycket att säga som jag ännu inte har berättat och så mycket att visa. En av höjdpunkterna är det vi kommer till nu, våra dagar vid byarna McCarthy och Kennicott. Vill du läsa tidigare inlägg från Alaska? De hittar du under taggen Alaska och sista inlägget jag skrivit härifrån är resan till McCarthy, Kennicotts systerby. De andra har redan skrivit om upplevelsen vid Kennicott här; Sofia. Övergiven koppargruva och glittrande glaciärer Lena. Kennicott – En övergiven koppargruva – dag 10 av #4WomeninAlaska Roadtrip Jeanette. 3 övergivna hus i …

Weekend i Sveriges vinterpärla Åre

Sverige, detta avlånga land har otroligt många fina pärlor. Något jag själv på senare år har upptäckt är glädjen över vintersemestrar. Och finns det något bättre ställe än vintriga, alpmysiga svenska Åre med sin lyxiga touch passande för en pärlig äventyrare? En vinterweekend i Åre Snön krasar under skorna när jag kliver in på Åre torg. Jag blickar upp och solen lyser ner över berget. Jag hör barn skratta och människor prata med varandra runt mig när mina fötter trampar lätt över torget. Folket, endera på väg till Bergbanan, andra till iften längre väster ut medan några få stannar kvar nere i byn, för en långlunch. En förstår plötsligt varför det är så många Stockholmare i Åre. De två verkar som gjorda för varandra. Som en vintrig avknoppning till ett Stockholm, som sällan har så mycket snö och bara en skidbacke, på ett nattågs avstånd. Ett tåg som landar strax nedanför skidbacken och öppnar upp för besök på svenska restauranger, nöjen och skidåkning, som för de är vana håller världsklass. Men även för det oinvigda …

Dagboksnotering från ett höstigt Yosemite

Jag har så mycket att berätta, att jag inte vet vart jag ska börja. Jag förstod redan när jag kom hit, att det skulle bli så. Att Yosemite skulle vara överväldigande, det har en ju förstått, men när det drabbar en själv, så går det in, på ett annat sätt. ”Yo – se – mighty”, som Gunnar Widforss sa när han träffade Yosemite. El Capitan Meadow Här är träden gyllene och bergen likaså. Allt är förvandlas till guld i solnedgång. Det är en sista touch höst som ligger kvar över dalen när vi vandrar här. Imorgon är sista dagen för vår vistelse. Det känns som att allt varit för kort, men kanske känns det alltid så? Kanske är det bara mer påtagligt här för att det är i hjärtat av mitt element, naturen, och den storslagna Amerikanska naturen är nog naturens natur, den vi alla strävar efter och vill vara mitt i. Folket här, skvallrar om att jag har rätt då det även fast att det är november verkar vara fullbokat. Det är dessvärre lågsäsong och vi har …

Svartvitt tidvatten vid Saksun på Färöarna

”En av dagarna tyckte mamma och pappa att vi skulle gå längre bort för att ligga på stranden en dag, för det var det en gjorde på 90-talet, så det gjorde vi. Det var då jag mötte tidvatten, för första gången. ” Det är få platser i världen som är överväldigande vackra, där allt är så snyggt att klockorna nästan stannar. Saksun, är nog en sådan plats, sådär att hälften är mer än nog. För ungefär ett år sedan rullade min och Helenas hyrbil nerför vägen vid Saksuns fot, parkerade nästinstill sig själv och två lite för exalterade tjejer, hoppade ut, sprang till närmsta vattenfall för att fotografera ett vattenfall i tio vinklar. Nåväl, inte riktigt så gick det till. När vi anlände vid Saksun den där dagen i september var det två rätt mosiga och fikasugna tjejer som klev ur bilen, efter att ha fastnat allt för många gånger på den lilla turistvägen som sträcker sig till änden av Saksun, på ön Streymoy på Färöarna. Målet med dagsturen var just Saksun såhär slog vi oss ner …

Min roadtrip runt Norrland

Tre långa veckor men ändå så lite tid. Det känns vemodigt och lyckligt på samma gång att skriva det avrundande inlägget om min roadtrip över Sverige. Förbi Dalarnas böljande kullar, Jämtlands vilda vidder och genom ett kargt och älskvärt Lappland. Minnena är många och äventyret oändligt. Det finns så mycket mer att se, så mycket fler minnen att skapa. Men här är sommarens resa, samlad. Kära vänner, det gör vi om! Från början av v29 till slutet av v31 reste jag runt delvis solo, delvis med sällskap, i Sveriges norra delar, med en överdos av lappländsk natur, högst upp på önskelistan. Inlägget är fyllt av de erfarenheter jag samlade på mig och de tips jag har att dela med mig av. Roadtrip genom Norrland på 3 veckor Jag vet inte vad jag tänkte när jag planerade min roadtrip runt Sverige egentligen. Bristen på en stor semesterkassa och längtan till vänner runt landet, spelade in och var det som slutligen gjorde att jag valde bort Alaska för en tur runt vårt vackra land. Den där morgonen v29, var jag …

Padjelanteleden. En fjällvandringstrilogi. del III.

Jag känner att fötterna inte riktigt är som igår. De är inte längre helt bekymmerslösa. Tyngden gör sig påmind och träningsvärken sätter in. Jag blir varse om att man kan få den även i fötterna. Den moler lite, men gör inte ont. Fötterna ber om att få vila, men får inte sin vilja genom. Jag stiger upp, snörar kängorna, lyfter upp packningen och börjar gå. Kill your darlings funkade inte. Jag kunde inte välja så det får bli tre förödande vackra inlägg om att fjällvandra i Sverige. Om mina första erfarenheter, om Padjelantaleden och om vänskap. Jag hoppas att du hänger med. Detta är del III. Här hittar du del I och del II. Tidig morgon och frukost. Man lär sig snart att diska i isande kallt vatten. Vandringen, tre dagar börjar lida mot sitt slut. Vi vänder hemåt och påbörjar sista sträckan. Vi går i våra egna fotspår, i både positivt och negativ i bemärkelse. Vi vet var vi har gått och var vi måste passera för att komma tillbaka. Vi vet de fina vinklarna …

Padjelantaleden. En fjällvandringstrilogi. del II

När jag tänker tillbaka på det är det nog min första tältnatt på åtta år. Jag har ju aldrig tältat särskilt mycket. Jag sträcker ut benen, känner efter, ser myggen hänga utanför tältet och funderar på om det var så farligt ändå. Vad var det egentligen jag hade förväntat mig? Jag öppnar dragkedjan och ser morgonljuset strila ned mellan bergen. Känslan kryper på och jag kan inte riktigt placera den. Jo, visst är det den. Kylan slår mig hårt i ansiktet och det är nu jag vet, lycka, riktig lycka sköljer över mig och jag ler stelt och fånigt medan jag går ner för sluttningen. Kill your darlings funkade inte. Jag kunde inte välja så det får bli tre förödande vackra inlägg om att fjällvandra i Sverige. Om mina första erfarenheter, om Padjelantaleden och om vänskap. Jag hoppas att du hänger med. Detta är del II. Här hittar du del I och del III. Morgonutsikten. Arktisk fauna. När solen blir en stjärna. Fjällens vackra morgonljus och iskalla vatten skakar snart liv i mig och vi dukar upp för frukost. Till …

Padjelantaleden. En fjällvandringstrilogi. del I

Känslan av att vandra. Jag lutar mig kvar. Känner. Tänker. Nu vet jag vad alla pratar om. Den där känslan av absolut frihet och ett otåligt upptäckarsinne som skriker, ”ge dig ut, ge dig ut”. Jag vet nu vad de menar när de säger att ”mat smakar alltid bättre ute”. Jag trodde för mitt liv aldrig att jag skulle göra det ändå. Jag, vandra? Jag, bära all packning helt själv? Jag? Men nu är det gjort. Nu är det gjort och jag står här på andra sidan, lite starkare, lite stoltare och lite förvånad. Kill your darlings funkade inte. Jag kunde inte välja så det får bli tre förödande vackra inlägg om att fjällvandra i Sverige. Om mina första erfarenheter, om Padjelantaleden och om vänskap. Jag hoppas att du hänger med. Detta är del I. Här hittar du del II och del III. På väg mot STF Ritsem och Stora Sjöfallets nationalpark. Det är svårt att inte stanna i varje krök av en lappländsk väg när roliga renar pockar på. Vägen mot Ritsem ger en försmak …

11 underbara roadtrip äventyr i norra Lettland

Reklamsamarbete mellan Latvia Tourism, Nordic TB och Storytravelers under kampanjnamnet #LatviaRoadTrip Den virtuella känslan av vinden i håret och inget mer än de öppna vidderna, solnedgången och du. Man behöver inte åka långt för att uppnå den känslan, i verkliga livet. Varför inte en roadtrip till ett av våra grannländer? Fördelen – fantastiska landskap och mycket mer för pengarna. Roadtrip äventyr i Lettland till en billig peng Lettland, min tredje roadtrip för året efter ett härligt vintrigt besök i Karesuando och Schweiziska svindlande alplandskap. Fördelen – nära och mycket mer för pengarna jämfört med Sverige och Schweiz. Resesällskapet – 4 bloggare och 2 filmare. Anette, Ann-Mari, Helena, Caspar och David. Denna gång, två glömda körkort som resulterade i få chaufförer. Så, bara jag bakom ratten och ett aldrig sinande lettiskt landskap. Fotona i inlägget är fotograferade av mig. Fotona på mig är fotograferade med självutlösare och stativ och Helena, David och Anette. Helena har fotograferat bilderna i Cesis, David när jag vandrar över dimhöljda fält och Anette foto av mig i motljus i gul regnjacka. Roadtrip tips …

Livet är ett äventyr, bara man låter det – #KvinnligaÄventyrare

Ibland tar livet sina underliga vägar. Det tar oss på avkrokar där en inte riktigt alltid vet vad som komma skall. Men om en vågar, är äventyret där och väntar på en, runt hörnet. Jag i Lima, Peru, våren 2014. Vad är ett äventyr för dig? När jag var liten var jag mycket ute i skogen med min häst. Jag älskade de där stunderna ute. Hästarnas frustande. Det taktfyllda trampandet över mossan. När jag började fotografera tänkte jag aldrig på särskilt mycket varför jag gillar det så fasligt mycket. Det kom så naturligt, kameran, jag och skogen. Inte tänkte jag då att det kanske är skogen jag gillar och att det är därför mina fritidsintressen blivit det de blivit. Skogen. Den där vackra, stilla platsen nära hemmet, som har en lugnande och läkande effekt när en kommer ut i den. Ibland tar det några år att inse vad en gillar antar jag även om jag som person nästan alltid vetat vilken väg jag ska gå. Jag har alltid gillat att komma ut i naturen och äventyra, det …

Fotodagbok: Snöglädje med vänner på fjället

18 februari, Mertajärvi, Karesuando Alltså det har varit svårt för mig att redigera de här bilderna. Det har blivit så grymt uppenbart vad som saknas i mitt liv den här helgen när jag redigerat bilder från Norrland. Den där naturen. Vänner. Vänner i naturen. Sån där natur som bara finns när man kommer långt bort från staden, långt utanför och långt in bland trädgrenarna. Men, bilderna i sig är långt ifrån deprimerande. De påminner om vinter, vänskap och pirrande hastighetsglädje. De börjar en morgon, när jag vaknar med knastriga ögon efter en sen kväll på den finska sidan och tittar ut genom fönstret på Helenas brors hus och ser solen gå upp. Den slutar på fjället, med sol som går ned över vidsträckta vindiga vyer och några renar som enda sällskap. Att vara ute på vidderna är som balsam för själen. Vi stannar en stund på varje utsiktsplats vi hittar och tar oss vidare mot en liten samestuga. Där grillar vi och njuter en stund i solen. Mina kläder luktar fortfarande eld såhär långt efter, …

Fartfylld yrande snö, skrattande kvinnor och skoteråkning

Fartfylld yrande snö, skrattande kvinnor och motljus. Min första gång att köra skoter kunde inte varit särskilt mycket bättre. Jag skrattar fortfarande vid tanken av farten och när jag kliver av skotern och är hemma på fast säker mark. Vem hade kunnat tro att jag skulle tycka det var så himla roligt att med en inte så miljövänlig motorsport? Ibland är mitt hjärta lite vilt De som känner mig, vet dessutom att jag är farträdd. Och då menar jag ganska mycket mycket farträdd. Sofia tror att det är mitt kontrollbehov och det tror jag också. För hög fart rimmar illa med kontrollbehov. Men när det var bestämt att vi skulle ut på en skotertur i Åre, tackade jag självfallet ja. Spela roll om jag är rädd, rädsla skapades väl för att utmanas? Ibland är mitt hjärta lite vilt och lyssnar inte på mig resonera. Den där förmiddagen i januari när vi tog oss ut kunde inte varit så mycket bättre. Solen sken skimrande vackert och lågt, gick lagom upp innan den gick ner och gav oss …

En weekend vid världens ände – Kangerlussuaq Grönland

En guide till att äta och göra i Kangerlussuaq, Grönland. I samarbete med  World of Greenland Arctic Circle och Air Iceland. Det är många länder i världen som för mig är en tom fläck på den mentala världskartan. En tom fläck både för att jag inte varit där men också för att jag inte har någon kunskap om landet. Grönland och orten Kangerlussuaq prickade sannerligen in just den tomma fläcken. Kangerlussuaq på västra Grönland Jag vet knappt vad jag hade för förväntningar när jag landade i Kangerlussuaq på Grönlands västra kust den där augustidagen. Men jag tror jag hade förväntat mig mer is och snö, på sommaren. Efter att ha kollat på världskartan kan man ju iaf lätt tro att hela Grönland bara är is, men ja, så är det ju förstås inte. Jag hade heller inte förväntat mig så mycket personer på en så liten flygplats. Osäker på vad du ska packa med dig när du reser i Norden? Läs vad jag har med mig i min resväska. Kangerlussuaq består mer eller mindre av en flygplats, …

En dag på inlandsisen

I samarbete med World of Greenland Arctic Circle Ren och snöhare, smäktande glaciärer och andra makalösa vyer, kalla vindar och campiga turister. Allt på en och samma gång. Det mesta kan man få hemma i norra Sverige, men att vandra på inlandsisen, det blir svårt. Alltså hej inlandsisen. Som jag har väntat på att få se dig!   Med kraftig träningsvärk efter en runda om 17 km befinner jag mig plötsligt i en helt ny situation. Jag tittar ner på fötterna och på isskorna och  tänker förundrat, hur hamnade jag här? Vi hjälper varandra att snöra på isskorna innan det bär av. Det är tyngre än vad jag förväntar mig och jag kan känna musklerna jobba när vi går. Varför har jag ens trott att inlandsisen är flat? Några timmars bilfärd från Kangerlussuaq ligger den, den fasta inlandsisen. Svart, vit och blå. Svart av polarökensand, isande vit och blå av syre. Sofia frågar guiden upprepade gånger om det inte finns isbjörn här. Det gör det inte säger han. Sofia ger sig inte. Visst måtte det finnas …

En fika på månen – Russel Glacier på Grönland

I samarbete med World of Greenland Arctic Circle Vagnen gungar fram och tillbaka och jag känner hur jag spänner mig. ”Slappna av” säger Sofia, vid det här laget trött på min smått neurotiska inställning till alla fordon. Kolla ut istället. Landskapet breder ut sig och jag måste medge att hon har rätt, varför sitta här och hålla andan och be att vagnen inte ska välta, när jag kan titta ut och njuta av ett bergigt ökenlandskap till ett melodiskt gungande. Inte trodde jag att det fanns en måne, på jorden, men nu vet jag. Alger, stora som tomater. Jag måste erkänna, jag visste inte riktigt vad som väntade där vid glaciären vi var på väg till på den skumpiga vägen genom öknen i ett land långt långt bort. Jag visste bara att jag räknade fram och tillbaka till tio och gjorde Sofia allt mer irriterad pga av mitt nojiga jag. Inte trodde jag att det fanns en måne, på jorden,  men nu vet jag. Eller förresten, värst irriterad var hon inte då Sofia har ”jag kan sova …

Vandring genom arktisk öken på Grönland

Vandring genom arktisk öken på Grönland är ett samarbete med World of Greenland Arctic Circle och Air Iceland Vår chaufför kör säkert upp för en brant gropig väg där vi bara skyddas av stupet utanför av några rader med gula tunnor. Det går sakta, det som hemma tar fem minuter, tar här upp emot tjugo. Jag antar att jag inte hade förväntat mig så mycket innan jag kom hit, kanske heller inte att vägarna var något annat än slingriga och gropiga men väl här inser jag att de är bra mer gropiga än jag tänkt. Mina drömskor på Helenas fötter.. Kangerlussuaq, en flygplats och en gammal militärbas myllrar inte precis av människor med sina dryga 500 invånare. Det turistiga Island, med parkeringsplatser vid varje sevärdhet har inte på långa vägar nått hit. Men naturen är minst lika storslagen, kanske mer storslagen än den jag stött på tidigare på Island. Allt har sin charm, men Kangerlussuaq är ändå något annat. Helena säger att det påminner mycket om norra Sverige där hon växte upp. En stunds körning …

The Nazca lines

Early Sunday morning we wen´t to Nazca. It was an adventure of a lifetime I never forget, mostly due to that I was so close of throwing up on the plane but also that I discovered that what everyone is talking about is true. There is a lot of lines and you can see them. It is mysterious and cool. Take off was okay. Smaller plane means more bumps and jumps, but I was fine. They asked if everybody where ok and at first I had no clue why. A little later I got to find out why. Everytime we passed an important figure they tipped the plane first to the left and then to the right so everybody could see them. This was why you got sick. The Asian girl in front of Martin actually did throw up, not so funny. I had to fight it, but survived even if I thanked God when I was back on ground. Before the trip I longed for it since I really enjoy the desert. It was so …