All posts tagged: dagbok

Hur svårt ska det vara att skära bort text?

Sista veckan innan ledigheten är över och jag kämpar med en inlämning till kursen jag går, Kreativt skrivande B vid Umeå uni, för den som är intresserad. Sedan igår sliter jag håret av mig med att välja det textstycke jag ska använda till slutinlämningen den nionde. Och det är värre än allt annat med skrivande: att välja vilken text som får stanna. Jag hade trettio sidor igår. Jag läste. Skar bort. Idag har jag arton sidor. Mitt mål är att ha tio sidor innan jag kan börja bearbeta dem, vilket skulle ha skett idag. Så nu sitter jag med dessa nedrans arton sidor och behöver läsa dem igen, för att skära till minst tio sidor, för att kunna bearbeta dem och slutligen få ned dem till fem sidor till slutinlämningen. Herregud. Hur svårt ska det vara att skära bort text? Allt jag vill är att göra något annat. Typ ta det pennfack jag äntligen införskaffade vid jul efter att haft pennorna lösa i väskan i ett decennie och fara till stan och fylla det med …

Det känns som en livstid sedan Alaska. Lions head

Vi hikar mot Lions head. Uberlerigt. Lena har gympisar. Först går vi fel. Sen hittar vi rätt. Rakt upp för en backe. Svinjobbigt! Men vi belönas med en ascool glaciär! Högt upp på toppen av ett lerigt berg finner vi den. Vi har musik på för att hålla björnarna borta. Vi lyckas. Jag svär när jag kommer upp på kullen för jag är så himla fucking trött. Lena säger att hennes rumpa lyfts 10 cm av ansträngningen. Vi dricker en öl på Eureka lodge där vi bor. Packar. Fotar döda djur. Skrattar. Rundar av. Texten ovan skrev jag på stående fot i Alaska, där och då, säkert mitt i den leriga backen. Små stödmeningar som nu känns som en prosadikt om ett liv som en gång var, ett liv som jag har svårt att se komma tillbaka, hur mycket jag än längtar och trängtar. Men vi finns kvar, minnet finns kvar. Jag träffade Lena och Sofia på resebloggarmeet-up så sent som i torsdags och Jeanette flyttar alldeles nu nu till Bandhagen, ett stenkast från där jag bor …

Utanför mitt fönster är det vatten och tjock vit dimma. En tur till Åland

Klockan ringer som vanligt. Jag börjar bli van vid klockan 6. Dröja mig kvar. Gå upp klockan 7. Att det är lördag spelar ingen roll.  Virustiden kämpar emot vaccintiden, drar ut på det, hänger kvar i maj och idéerna om vad som är görbart börjar ta slut. Jag har sett min gata i Högdalen varje dag sedan jag flyttade in. Kanske inte riktigt, men nästan.  Utanför mitt fönster finns längre inte min gata. Utanför är det vatten och dimma. Tjock tjock vit dimma. Det luktar purjolök och vitlök om mina fingrar, riktigt ångar en murrig lökdoft vart jag än går.  Anledningen till att jag är uppe tidigt på en lördag är Johnny. Johnny som plötsligt under veckan ändrade vår lördagsmiddag till en ”Åka till kapellskär, plocka ramslök och ta en dagstur till Åland” dag. Skriver på mitt Tove-manus på båten. Har hört av Karin Erlandsson i Alla orden i mig att böcker kan skrivas på Viking line, så jag provar och det går. Texten simmar sig fram i det dimhöljda vattnet och stämningen överensstämmer med …

Det här suger och jag är en fruktansvärt dålig författare

Igenkänning någon? Writing excuses spottar ut sig fantastiska avsnitt, ett efter ett. Eller avsnitt med mycket igenkänning. Det här var det första som hände efter sådär 20 tusen ord, när någon form av smekmånad var över. Jag blev faktiskt förvånad när det hände, hur känslan liksom bara sköljde över mig. Ninni och Caroline behandlar samma också fenomenet i podden Skriv en bestseller eller en annan bok, på ett annat sätt där jag särskilt minns det beskrivet, det faktum att i huvudet på författaren är berättelsen så himla vacker, så fantastiskt. Författaren vet att berättelsen kommer vara det bästa som har hänt världen och att den måsta skrivas, men när berättelsen kommer ut på papper, genom pennspetsen, så blir det inte riktigt så bra som berättelsen i huvudet och vad ännu värre är, ganska snart sköljer känslan över en att det här, det är nog det värsta jag någonsin själv skulle kunna ha läst, hade jag varit läsare hade jag kastat boken rakt i papperskorgen! Mao; Det här suger och jag är en fruktansvärt dålig författare. …

Min melankoliska sida kommer fram när det regnar och som det regnar i Stockholm nu

Det var längesedan jag aktivt kommenterade på virustiden. Det känns som att vi är förbi det, väntan på att det ska gå över, att det finns en virustid och något efter, det vill säga. En allmän acceptans om att det är såhär livet kommer vara har infunnit sig, lite glanslöst med en uns av sönderskavd frihet som eftersmak. Jag ser regnet falla ner över taknocken på grannhuset i föreningen och himlen är gråvit, så långt ögat kan nå. Strax slår det över till blå timmen, men sikten är densamma. Det är knappt någon människa ute på söderorts gator och även fåglarna hukar i skydd av björkarnas grenar. Erik lagar mat, fransk gryta, en av hans specialiteter och min personliga favorit och det doftar som magi. När jag tappade smaken förra sommaren, åt jag fortfarande grytan och levde på minnet av dess smak. Varmt ljus strålar över mitt ansikte när jag skriver och lägenheten är mörk. Det är maj, det är kallt och vi står inför en sommar, som precis som förra sommaren är oklar. Virustiden …

Skrivkramp andra lösa trådar

Lyssnade på podden Writing Excuses (drivs av tre sci-fi- författare i USA) på väg hem på cykeln i ett regnigt Stockholm. Avsnitten är så cykellagom, 15 minuter långa. Krejvar allt med skrivande för tillfället och precis som vanligt. Lyssnar, lär, utvecklas, gömmer mig och tycker mest det bara är rätt gött att lyssna på författare som pratar om sitt skrivande, lite tant-drömmigt på något vis. I episod 16 från 25 maj 2008 (!) ”Butt in Chair, Hands on Keyboard” pratar de om skrivkramp. Bara namnet är talande. Minns inte vad de säger fast det var knappa timmen sedan jag lyssnade, men det fick igång mina tankar om skrivkramp, det här fenomenet som tycks självklart, men som ingen kanske riktigt vet vad det är. Alla tycks drabbas av skrivkramt, på olika sätt och i olika mängd. Även podden ger flera definitioner, pratar om det på olika sätt och lyfter även att när de har skrivkramp så är det ibland bara av det enkla skälet att man inte har lust att skriva, eller att man måste göra …

Skriv, bara skriv och ta en paus

Innan gårdagens inlägg hade det gått nästan en månad sedan jag skrev något på bloggen. Det blir tydligt att när man skriver på ett längre projekt (som jag startade igång på Sigtunastiftelsen) blir det ibland nödvändigt att pausa något annat. Så då hamnade pausen här, en bloggpaus på nära en månad. Sen kom Valborg och jag kände plötsligt att jag behövde en paus i mitt längre projekt för att lösa några (mentala) skrivknutar, innan jag skriver vidare. Bloggsuget kom tillbaka och det kändes helt naturligt att skriva någonting här. Jag är inte säker på om knutarna är lösta i mitt långa projekt, utan får nog anamma den metod jag anammat hittills; Skriv, bara skriv! Men något tar emot och jag har svårt att sätta fingret på vad det så jag får nog .. Göra vaddå? Vem försöker jag övertyga du lilla latis? Mig själv mest kanske. Skriv, bara skriv, för tusan. Under min paus som fortgår lyfte jag blicken och anmälde mig helt oförberett till en skrivträff imorgon (tisdag 4 maj) ordnat av Michaela i …

Som en explosion!

Lyssnade på det här lilla radioklippet från nittonhundra bortnött. Om inspirationens ögonblick, när det kommer till oss (som en explosion! hos Astrid Lindgren) vi som skriver och vad man gör med det. Några korta underhållande minuter, tänkvärd (och härlig pga radioröster från förr) lyssning även för dig som inte skriver. Om att berätta berättelser och de fina stunderna när berättelserna kommer till oss. Jag är mycket inne i mitt skrivande nu, min hjärna snurrar på högvarv i min egen historia och jag läser böcker som aldrig förr. Djupdök alldeles nyss rakt ner i Mästerdetektiven Blomqvist lever farlig, tvåan i Kalle Blomqvist-serien och mindes plötsligt att jomenvisst gillar jag deckare. Varför har jag hela tiden trott att jag inte gör det? Jag gillar kanske bara inte 2000-tals versionen av deckare skrivna för den äldre publiken. Jag har nog aldrig varit mycket för ond och bråd död till ingen nytta, egentligen, och man får väl ändå säga att moderna deckare i mitt smak och tycke använder lite övervåld. Jag vet inte om du håller med, kanske inte …

Med ett bibliotek vackrare än synden

Skriver. Myser. Skriver. Skrivarresa = livet. Hade inte tänkt att blogga från resan, men kikar in och säger några dagboksord från Sigtuna, denna lilla svenska urstad. Visste du att Sigtuna är Sveriges äldsta stad? Det visste jag. Det ligger här vid Mälaren med magnifika små hus och en idyllig känsliga. Vi får se om jag slarvar ihop ett inlägg om resan sedan, jag tror det finns vissa önskemål från mina skrivarvänner om det. Just nu måste jag bara få berätta om biblioteket, där vi spenderat våra dagar bland romaner, reselektyr och bara ren och skära inspirerande bokrader. Biblioteket är lite av ett riktigt Harry Potter- bibliotek, en snurrande ståltrappa kanske saknas, men allt annat har det, gångar längs taknocken i brunt trä, oändliga rader av böcker, säkert med lite damm på och inklusive det icke så Potteriga espressot. Utöver ett smäktande bibliotek har stiftelsen en toscansk innergård där man kan avnjuta en GT med stiftelsens rosor och honung från den egna trädgården. Ni vet när man har känslan av att man vill komma tillbaka redan …

Skrivarresa till Sigtunastiftelsen

Hoppade precis av bussen vid Sigtunastifelsen och sträcker nu ut benen mitt emot Sofia i ett av alla Room with a view som finns här. Innan jag for rev jag av det sista av hemtentan, bara rättningen kvar. Solen lyser på den Toscanska innergården och tystnaden är hörbar. Skrivandet sitter i väggarna här. Vi får se hur mycket skrivande som kommer ut i mina fingrar. Katarina

Evert jagar hem mig i ren och skär skräck

Jisses Amalia vilket väder! Plötsligt under eftermiddagen drar en storm in över kontoret och jag menar bokstavligt rakt upp och ner på en halvtimma. Chefen kikar ut mot fönstret och säger ”det blir kul på Essinge – leden på väg hem” och jag minns plötsligt att jag cyklar. Jag slår ihop datorn, kastar ner alla mina tillhörigheter och formligen rusar till cykeln för att med en för mig ny podd (dock nedlagd) i öronen, Bladen brinner, cykla i stormande motvind, nästan kastas av cykeln till följd och halvt frysa ihjäl även om den brinnade podden värmer min själ där och då. Tacka vet jag dubbdäck (!) hinner jag tänka tusen gånger den korta sträckan hem där jag cyklar i promenadtakt. Uppenbarligen blir det inget cyklande imorgon och hemarbete till följd. Evert tvingar mig att stanna hemma, min elcykel känner sig besegrad. Jag duschar varmt och sitter nu i sovrummet och hör vinden vina runt knuten. Det är något mysigt med det. Jag har öppnat en pinfärsk bok, Trollkarlens hatt, och riktigt njuter av varje ord …

Har morgonstund guld i mund i en dystopisk vår som denna?

Snön ringlar ner från taket, endast viruset är vaket. Våren trillar vidare och allt fler är sjuka i det där who shall not me named. Jag har återigen slutat läsa nyheterna en stund och dessutom pausat sociala medier för första gången. Det är bekvämt att bara kunna trycka på stoppknappen och ta bort apparna på telefonen, är det inte? Det enda jag har kvar är en gammal kvarleva av ett Instagram som tidigare kunde tituleras ”mitt andra hem”. Jag har nu annars bara apparna på min padda, som ligger på mitt skrivbord där hemma när jag är ute och far. Länge sökte jag och fann inspiration i de sociala medierna, i andras liv och tillvaro och jag önskar någonstans att det var så igen. Att de resande naturfotograferna världen över kunde skaka liv i min inspirationsdöda kropp, att guldkanten i tillvaron var tillbaka med mat och flärd, ja att det var som förut helt enkelt. Men dessvärre öppnar och stänger jag appar och istället för att bli inspirerad lämnas jag med en känsla av tomhet. …

Undanflykt

Jag sitter och skriver i sovrummet. Här är det alldeles tyst. Erik spelar dataspel i andra rummet och bara Nisse hörs prassla i sängen bredvid, kaninglad att han får vara med en stund på för honom annars förbjudna marker. Det är här jag har mitt skrivbord, mitt höj och sänkbara second-hand köpta ikea- skrivbord med en vev, ett par krukväxter som inte får plats någon annanstans och en gul och grönblommig – tapet jag stirrar in i. Det ligger ett virrvarr av böcker runt omkring och min plåtburk, som tidigare innehöll franska tryfflar, innehåller nu mest pennor. Studierna tar allt mer av min tid och jag hinner inte riktigt skriva. Typiskt att jag hittat en så bra bortförklaring när jag planerat för en skrivande vår. Är det inte lite så det är, man planerar för en sak och gör en annan och skyller på en tredje sak, man kanske inte riktigt ändå gör? Så jag tar en dag i taget och använder ett väl beprövat knep för att komma till rätta med min undanflykt, avsätter …

Kommer du ihåg Vinterviken?

Boken alltså. Började läsa Vinterviken igår och det var att kastas hårt och brutalt tillbaka till 90 – talets ungdomstid. Vinterviken, som även finns som film var länge för mig, bara en film. Sen träffade jag Sofia och Sofia visade mig att Vinterviken finns på riktigt och boken accentuerar detta med detaljrika beskrivningar om områdena kring Aspudden, Axelsberg, Mälaren och Brommsidan i ett enda virrvarr blandat med tonårsspråk och fyndiga kommentarer. Kommer du ihåg John-John? Han är bokens berättare och själ och det känns trots allt lite skönt att vara i ett tonårspojkshuvud efter februaris läsning med Anne på Grönkulla, Diva, Cirkeln och Och de Vita skuggorna i skogen, allt skrivet från en flickas perspektiv. Att leva en stund bland sina minnen är befriande från dagens tredje våg- vardag. Idag är min lediga dag för studier och jag ska fortsätta min läsning av Vinterviken från soffan. Vad ska du göra? Katarina

Älskade bokrean kommer med våren

Här sitter jag igen på Espresso House i Globen. Det är fullt med folk, knappt en ledig plats, förvånande nog. Det börjar bli full rulle i gallerian igen, trots sedan länge stängda arenor och konvertering till det nya svarta även här, padel. Jag har inte kommit mig för att spela även om jag på sätt och vis drömmer att ta tugga av arenan innan den återigen återgår till att vara just en arena, med konserter och hockey som enda utbud. Nu under padel-eran får man duscha i hockeyspelarnas omklädningsrum har jag hört, bara det! Vem har inte saknat doften av gympasal? Poppade in på bokrean på lunchen och kollade utbudet. Vi har en Annan bokhandel här i Globen. Det svämmar över med böcker jag vill ha, men det är svårt att koncentrera sig bland alla floder av folk. Rädd att gå för nära, hosta till, skrämma livet ur någon pensionär med munskydd till följd, håller mig tillbaka när allt jag vill är stoppa fickorna fulla (kanske inte stjäla då) med böcker att läsa i vår. …

Tidningen Skriva har fått en ny prenumerant!

Är på väg hem efter skimrande kalla dagar med korv och badtunnebad vid Ränken. Aktiverade precis en premuneration på tidningen Skriva och ska förkovra mig i artiklar om att skriva när jag kommer hem för jag är dessvärre en person som inte kan läsa längs vägen. Är inne i en period då jag slukar tips av alla de slag i text och ljud kring att skriva. Skrev det här inlägget för ett slag sedan med tips till dig som också älskar allt med skrivande. Läste ut Skrivboken av Kristina Olsson strax efter jag skrev det inlägget, innan det Skriva barnbok (länk till Bokus, lyckas inte hitta den hos förlaget) och hoppade igår rakt in i Steven Kings Att skriva, den av de nämnda mest hyllade. Sitter i skrivande stund först på Preem i Karlstad och laddar den lilla röda barbaren och har ätit en mack-bulle och nu på en asiatisk take-away bredvid McDonalds snabbladdare i Örebro. Däremellan har vi varit hos Eriks mormor i Karlstad för lite äventyr på mormors kalla vind. Skrivboken var riktigt …

Roadtripsquash och rockiga elbilsvägar i Värmland

Erik och jag befinner oss på off the beaten track som man klyshigt brukar kalla det. Inte grusvägen precis, men elbilsvägen längs Europavägen från Stockholm till Åmotsfors, nu i Arvika. Vi har stannat för en ladd, äpplepaj och en cappucino. Stoppet här i Arvika innebär snabbladdning gång nummer två innan vi far vidare mot Åmotsfors, en laddning som inte höll på att bli av för vi inte riktigt lyckades få igång strömmen. Elbilstips! Tryck på startknappen innan ni ringer kundtjänst, det blir inte så pinsamt då. Men ett gott skratt senare sitter vi nu här och väntar på vår äpple paj bland musik och sorl i ett ständigt nattöppet McDonalds, också det den andra för dagen. Bilen och magen rastades först i Örebro på 45 min till sina 80%, ett koncept bland elbilsförare. Sedan vidare till roadtripsquashen för resan, förärat Backahallen vid universitetet. Det här med träning on the go hörni, it is good. Utöver att jag älskar elbilen älskar jag även mina appleprodukter just nu, min iPhone och min iPad som går att ladda …

Hela dagen med Anne på Grönkulla

När jag började studera tänkte jag inte på det faktum att en del av studietiden kommer att bli att läsa skönlitteratur och vilken ynnest det är att gå göra, på ”arbetstid” dessutom. Jag är delvis tjänstledig från mitt jobb denna vår för att läsa kurser i litteratur och jag älskar varje sekund av ledigheten. Jag har förlagt min ledighet till onsdagar, en dag i veckan och onsdagar har tillföljd kommit att bli min favoritdag i veckan, ett lagom avbräck från arbete, en stunds förkovrande och vila för att ta nya och till följd bättre tag i arbetet på torsdagen. Idag har jag spenderat hela dagen med att läsa Anne på Grönkulla. Jag skrattar och jag gråter blandat och jag hade fullkomligt missat magin dessa böcker innehåller. Anne har gjort min onsdag. Katarina

Ladda batterierna längs vägen

Visar sig bokstavligt svårare än vad man kan tro. Det ska registreras konton, laddas ner appar, beställas laddbrickor, registreras laddbrickor och läggas till betalkort i ett enda virrvarr. Tre konton, tre appar, tre laddbrickor, tre laddbrickregistreringar, tre ggr lägga till betalkort. Ja ni förstår ju! Sedan ger man sig in på uppladdning.nu, filtrerar bland de olika typerna av kablar och snabbladdare som tänkas kunna funka för just min bil och sen vips har man en färdrutt. Vi beger oss snart på vår första elbilsroadtrip, resan går till Värmland och då behöver man inte bara ladda batterierna i förväg utan även under resans gång, ett mysterium att planera för elbilsnewbien må jag säga, men vad gör man inte för klimatet? McDonalds och McVegan blir det självklara roadtripmålet, här finns det snabbladdare på nästan varje ort och i hemlighet gläds jag lite i smyg. En paus på timmen eller två då jag får skäl att skriva längs vägen, en av mina favoritsysselsättningar på en roadtrip. Funderar du på att skaffa elbil? Tips, skaffa en älskare med en …