All posts tagged: skog

vandra umeå

Bland fallande löv och fräsande stormkökskok. En vandring genom Bjurholms natur och Västerbottens själ

Tiden går så fort, för oss alla. Ännu en gång börjar löven falla och senhösten göra sig påmind i ett virrvarr av värme, kyla, regn och snuviga näsor. Viruset och illavarslande nyheter ger sig till känna likt det lilla mörkermonster som klättrar in genom fönstret och kryper ner under sängen. Jag har varit på tur till Linda i Umeå i helgen och jobbat på distans två dagar i mitt niotillfem-jobb och det har varit alldeles förträffligt att vara iväg en långweekend. I Stockholm förtränger jag mörkret, men i Umeå gör det sig påmint. I Stockholm förtränger jag naturen, men i Umeå blir min längtan så stark att jag fyller mina lungor med löv och jorddoft så snart jag och Linda bestämmer oss för att vandra Öreälvsleden i Bjurholms kommun, Ångermanland. Först några ord Hösten kommer med all sin vackerhet, men också sin sorg. En fellow resebloggarkollega, Johanna Elisabeth, har under sensommar/ höst lämnat oss och resebloggsvärlden med ett stort tomrum. Jag träffade Johanna första gången tillsammans med Linda och Jeanette på en pressresa till Tallinn …

Höstcykelpromenad vid Orlången

Hej bloggen! Hur har din vecka varit? Det känns som en sådan dag idag, att fråga bloggen vad som hänt. Hos mig har veckan passerat, likt alla andra veckor, snabbt och skoningslöst. Jag arbetar, därför finns jag. Men helgerna finns ju också, för återhämtning och roligheter och tur är väl det när jag arbetar och finns. Förra helgen tog jag en höstcykeltur med Erik och Carro och en promenad vid Orlången. Stockholm södra är så vackert. Tänk vad man får veta när man flyttar runt i Sveriget. Såhär såg cykelpromenaden ut. Ha en fin söndag! Katarina

Du är min tältdagbok. Fettjeåfallet

24e juli Klövsjö Vi vaknar i Klövsjö och gluttar ut genom tältduken. Bloggen har kommit att bli min tältdagbok. Vaddå blogg? Det är så kallt så att tårna krullar sig två gånger. Till skillnad från Hamra är det ännu kallare, blåsigare, råare här. Husbilen som stod bredvid när vi slog upp tältet i hård vind, borstade tänderna med sus i öronen och till slut kröp ner i smattrande tältduksregn har lämnat, kanske blev den rädd när ett tält kom och konkurrerade om ställplats. Vi möter en kvinna med ett gubbfiskeentourage som frågar förvånat ”Har ni övernattat här”. ”Jorå, här på rastplatsen, vid den fina sjön i Klövsjö gick det alldeles utmärkt”, svarar vi. Kvinnan svarar att det var ”4,9 grader när hon vaknade på morgonen på Skalet”. Vi låtsas att vi förstår och frågar sedan Dryden vad nu Skalet är. Han säger att hon måste mena ”Vemdalsskalet”. Jag tror jag måste googlofåna när jag har tid. Vi lånar toaletterna på skidhotellet och frågar om kaffe. Det enda knepiga med fricampandet är avsaknaden av toalett. Kaffe …

flatruet

Jag äter gröt med smörgrotta och hjortronsylt i Hamra Nationalpark och låter vinden bita mig på Flatruet

23 juli Vi vaknar i Hamra nationalpark och jag äter gröt med smörgrotta och hjortronsylt. Vi är kalla, kanske är det vara fyra grader under natten, men vi trivs bra på vår Exped madrass som tål nästan hela 17 minusgrader om en får tro tillverkaren. Maffiga Svartåslingan. Hamra nationalpark Vi vandrar Svartåslingan, kanske fyra kilometer och den är maffigare än vad man kan tro, naturmässigt men också ansträngningsmässigt, Erik är förvånad, jag likaså. Sedan går vi Myrslingan till ett vindskydd och lunchar på rester från gårdagen i våra Wildo matdosor som vi värmer på stormköket. Ta med ert skräp annars kanske skogen inte låter oss komma tillbaka Skogen förundrar och likaså skräpet folk slänger efter sig i skogen, den kvarlämnade bullen och eldstaden som fortfarande glöder. Snälla små mänskobarn och vuxenbarn, ta med ert skräp annars kanske skogen inte låter oss komma tillbaka! I Hamra möter John Bauer skog, bruksskog. Hård blockmark med spikraka tallar samsas med dalgångar med porlande vatten, skönsjungande nordiskt och lite amerikanskt vildmark tillsammans. Jag tycker om den amerikanska naturen, den …

Bland bokskogar och sjöodjur i Åsnens nationalpark

En dröm går i uppfyllelse, precis i denna sekund när jag ser nationalparksskylten och bilen rullar in på en parkering med stjärnor överallt, ett bevis på att det är en svensk nationalpark som uppenbarar sig framför mina ögon. Åsnens nationalpark, den trettionde svenska nationalparken och i skrivande stund sista i ordningen, bildades 2018 och bjuder på ett speciellt sjö och ö- landskap mitt i Smålands inland. Här är jag nu. En i taget besöker jag Sveriges nationalparker. Genom vandring och båt räknar jag med att nå dem alla någon gång. Det tar de år det tar. Här kan du läsa mer från mina äventyr i Sveriges nationalparker. Åsnens nationalpark. En småländsk nyponros Bilen rullar in i området vid Trollberget på västra sidan av Åsnen efter en sen lunch kombo middag på PM & Vänner i Växjö. Pepp till tänderna rör jag mig ner till den officiella tältplatsen, längs smalspåret som inte finns kvar och bredvid kanotleden Värendsleden. Åsnens nationalpark känns ung och frisk som en nyponros och som gjord att upptäcka med cykel eller kanot. Smalspåret …

Tioga Road och ett smäktande Sierra Nevada

Snart ett halvår har passerat sedan jag var i Yosemite. Alla vackra foton och upplevelser pockar på min uppmärksamhet och precis innan Italien tog jag fram alla foton från ena dagen längs Tioga Road och började frenetiskt att redigera. Yosemite är så mycket större en vad en kan tro. Så och min bildsamling från parken. Jämfört med de svenska nationalparkerna är Yosemite mer som ett landskap, med många timmar i bilen från ena sidan till den andra och en oändlig rad av utsiktspunkter och markerade sevärdheter. Tioga Road, som bara är öppen sommarhalvåret fram till november är ungefärliga 12 mil lång, beroende på vart en räknar ifrån och hela sträckan känns som en amerikansk tonårsfilm med hikingturer runt vareviga hörn, stor massiv natur med en björn eller två i dikeskanten. Tioga Road En liten historielektion genom Sierra Nevada bergen Tioga road har kommit till från vad som från början var djurstigar, senare blev handelsleder för ursprungsbefolkningen och nu en allmän väg som tar dig genom Sierra Nevada bergen från öst till väst. Historiska ”the Donner Party” fastnade …

Kungens hjorthage och Grevens jaktstuga – två naturreservat i Södermanland

Vi anländer till slottet i gryningen, just i tid för soluppgång. Solen lyser skimrande rosa på slottets torn när vi klättrar upp för höjden i Gripsholms hjorthage och börjar formulera den första morgonens stavelse. Vackra Gripsholms slott i snöig rosa soluppgång. Jag blickar ut över balkongen och ser solljuset sakta be Stockholmarna vakna till liv. Det är tidig lördagmorgon när jag skriver de första raderna av det här inlägget. Våren börjar ta fart på riktigt och har för mig kantats av långa dagar med Rachel Carsons tyst vår, naturdikter för barn, visor av Astrid Lindgren och Bodil Malmstens rakt in i hjärtat dikter. Men den har också kantats av nya bekantskaper och dagsutflykter ute i naturen. En av dessa gick till Gripsholms slott. Södra station. Dagsutflykt från Stockholm Jag är av naturen inte den bästa lokalupptäckaren då jag har fullt sjå att drömma om resor till de mest avlägsna platser. Jag vet inte varför det är så, jag antar att jag bara är sådan av naturen. Men under våren, likt jag läst mycket böcker har …

Sprakande våreld och tickande tickor i Norra Kvill

Vädret, som Astrid själv skulle säga, var hujedamej- grått över påsken men plötsligt på måndagen spricker det upp, likt ett påskäggsskal som bara trillar av. Våren väntar på gryning och det knakar och brakar både i stammar och hjärtats inre. Jag sträcker ut benen i sängen och minns Ronjas vårskrik när Mattisskogen spricker upp och våren klampar in. Det finns bara en Mattisskog för mig och det är Norra Kvills nationalpark. Så vad bättre än att ta en tur dit tänker jag. Tur att det är precis det jag har planerat. Sprakande våreld och tickande tickor i Norra Kvill Min kärlek till Norra Kvills nationalpark är stor. Det är den nationalpark jag vuxit upp med. Jag delar inte min skogspassion med så många jag känner varför det ofta slutar med att jag får ge mig ut i skogen själv. Men det finns instagramvänner där ute som delar kärleken till mossig skog, lika mycket som jag. Vid påsk slog jag mig därför samman med en och åkte en vända till Norra Kvill. Skägglaven den bästa är. Jag har …

Dagboksnotering från en vårvinterpromenad till Skomakargrottan

Jag spenderade påskhelgen som många andra hemma hos päronen och passade på att göra sådant jag gjorde som liten, svänga mina lurviga i Vimmerby, äta Småländsk ostkaka och gå långa skogspromenader med min gamla barndomsvän Linda. Det finns mycket att säga om gammal vänskap, men den rostar sällan. Linda som numera bor i Umeå hämtade mig på vägen hem och gav oss ett långfredags- äventyr vi sent ska glömma med en trasig kylare på Lindas sambos bil. Natten och morgonen spenderades med att laga en trasig kylare med riviera omvägar över Jönköping till följd. Allt för att plocka upp en ny bil för påsklovsnöjen i Småland, till Linda som är lärare. Men långfredagen var också den dag som gav oss vackrast vårväder. Ett minne med bitter smak då dagarna som följde var gråa och trista och hemma väntade en familj med influensa.   Men vad gör väl två barndomsvänner om inte trotsa bisterheten och bege sig ut i skogen ändå?   Jag tror ofta själen behöver skogsturen lika mycket som benen. Det är i hemtrakterna …

Fotopromenad: Morgon runt Kvarndammen

Det är alltid så skönt att komma hem, om så bara för en stund. Så fort jag närmar mig och bilen rullar de sista milen mot mitt barndomshem infinner sig lugnet. Så idag, när en sparade en timma klev jag upp vid klockan 7 för att ta en morgonpromenad runt Kvarndammen, där mina föräldrar bor. En stund, jag och solen, jag och kylan och jag och min kamera. Lugnet runt Kvarndammen möter mig där jag möter några lokalbor som plockar upp bryggorna ur sjön för hösten. En sista bit höst. En sista bit sol. Katarina

I björnars fotspår – Björnlandets nationalpark

Gruset knastrar under bildäcken och ljudet tycks aldrig ta slut. Grusvägarna är oändliga och frågan ställs ”har vi verkligen åkt rätt?”. Det är inte för inte att Björnlandets nationalpark är okänd. Långt ute i ödemarken i södra Lappland finner vi den, bland skogsfågel och rå dimma kurar granar och den lilla skogsjön Angsjön när vi anländer. Skogsfågel Vackra höstfärger längs den oändliga grusväg som leder in till Björnlandet. Närmsta ort är orten Fredrika. Lite extra charmigt med alla dessa kvinnonamn, i Lappland. Dimma över Angsjön vid entré Angsjön, här kan du parkera bilen och hämta information om nationalparken. Björnlandets nationalpark Björnlandets nationalpark går att besöka året om. Vackert belägen i södra Lappland hittar du en bit orörd skog, frihet och tystnad. Har du tur, kanske du får se en björn, men troligen går du bara i dess fotspår, inte ont anande. Vandringsleder Vandringsleden Svärmorsleden går rakt genom parken. 12km lång tar den dig upp över Björnberget, förbi rastplatser och stugor och genom djup skog. Sveriges nationalparker förslår att du ska gå denna led över två dagar, …

Få naturen serverad på ett silverfat – om allemansrätten vi alla tar för given

Min kärlek till skogen, har väl inte gått omärkt förbi? Kärleken så stark, som jag får utlopp för så snart min fot kommer utanför stadsgränsen, när jag hör foten mjukt sjunka ner på ett barrigt underlag, höra knastret från ris och grenar när jag vadar genom ett ljungfält och när jag lyfter blicken och blickar ut över de oändligaste av fjäll. Vad vore jag som människa utan naturen, utan friheten och vad vore jag utan allemansrätten? Igår spenderade jag, Helena, Rania, Katta och Daniel dagen vid Fjätfallen i Dalarna. Vi vandrade, njöt av fallen, fotograferade och gjorde upp en eld, helt gratis och alltid tillgängligt och till förfogande för bara oss. Det mina vänner är att vara privilegierad.  De vackra Fjätfallen i norra Dalarna. Ett stycke fabulös natur tillgängligt för alla. Fall i höstskrud. Katta matchar naturen eller naturen matchar Katta? Allemansrätten Det är konstigt att tänka sig ett land utan allemansrätt, ett land där en inte får gå fritt i skogen, tälta och campa där en vill eller plocka en kotte, slänga den i ån …

Dagboksnotering från ett höstregnigt Tyresta

Ormbunken lyser omåttligt grön där rönnbären ligger avhuggna i vägdiket. Gruset mosas under mina fötter och jag andas in och fyller lungorna med en fuktig sensomrig höstluft som inte riktigt kan bestämma sig, är det kallt eller varmt, torrt eller fuktigt, och lämnar löven kvar friska och avvaktande på grenarna. 9 september, 2017 Jag vet inte vad jag hade räknat med, men inte hade jag räknat med att det skulle vara så mycket folk i ett regnoväder. Höstrusket har dragit in över Stockholm med sin oberäknelighet och vi får en ordentlig dos nu under helgen, min en av två lediga helger i September. Jag har nog först tänkt att sitta inne, men vad gott gör väl det för själen så efter efter lite snabb beslutsamhet  packar jag väskan och åker till Tyresta nationalpark med Nour (guddotter), Carro och Marcus. Jag har varit i Tyresta en gång tidigare med Helena och du kan läsa om det här. Jag älskar egentligen skogen, oavsett årstid, men kanske är den lite bättre på just hösten. Den antar en djup grön …